(Inget för den som är känslig mot 💩-historier)

Igår fick vi ”ledigt” en kväll för att gå ut på restaurang och unna oss lite gottegott. Mådde lite halvtaskigt redan innan vi kom till restaurangen. Halvvägs in i middagen vred det om i min mage och jag var tvungen att springa till toan där det fullkomligt SPRUTADE brunvatten ur mig. Vi valde att avsluta middagen tidigt (var där i en timma) och åkte tillbaka till sjukhuset. Där fortsatte det bara och jag satt på toa i princip hela kvällen. Vi pratade ihop oss med personalen och kom fram till att det bästa för alla var att vi åker hem. Risken att jag hade magsjuka och skulle smitta andra barn/föräldrar/personal var för stor. Och det kan jag förstå till 100%! 

Så nu ligger jag här i sängen och mår piss. Vaknat flertalet gånger inatt och sprungit till toan för att skita vatten och har även kräkts. Fortsätter med bajset även idag. 

Men det värsta av allt är att inte få träffa sina barn. Att jag måste vara ifrån dem redan, efter så kort tid.  Och pappa Simon måste också vara hemma för att han kanske bär på sjukan, även fast det inte brutit ut hos honom. Jag kan inte hjälpa att få dåligt samvete gentemot honom.. Så nu ligger våra flickor där utan båda sina föräldrar. Tanken på att jag kanske redan råkat smitta dem och vad som kan hända isåfall är så hemsk. De har just tagit sig över 2kg båda två. Även tanken på att de ligger i sin lilla säng och söker efter bröstet när det är dags för mat och inte får något bröst: det skär ända in i mammahjärtat. Vi hade tränat superhårt med amningen och de hade blivit så duktiga. Tänk om de ”backat” tills vi träffs igen.. 

Jag hoppas att jag blir frisk snabbt och att Simon slipper bli sjuk. Efter sista symptomet är borta måste jag fortsätta vara hemma i 48 timmar. Så jag får tidigast träffa dem på måndagkväll. Jag bara gråter och gråter och längtar efter dem så fruktansvärt mycket..