Var inlagd på förlossningen sedan drygt 2 dygn tillbaka pga buksmärtor och ryggsmärtor. De upptäckte då att min livmodertapp var utplånad och börjar öppna sig. Låg därför med tractocile-dropp för att hålla borta sammandragningarna. Detta plockades bort kl00 natten mellan tisdag och onsdag. 

Vaknade kl04 på natten och smärtan i magen hade ökat. Kändes som att jag hade ont ÖVERALLT. Plingade på larmet kl05 och förklarade för nattpersonalen att jag behöver mer smärtstillande. De ville dock först undersöka mig innan de ger mer och upptäckte att jag var öppen 3cm. Klockan stod då på 06. En spruta bricanyl i benet för att hindra mig från att öppna mig mer. När sedan morgonpersonalen kom kl07.30 var jag öppen 5cm trots sprutan. Barnmorskans ord har ekat i mitt huvud ända sedan dess: ”Jag känner huvudet på första flickan här. Du är öppen 5cm. Du håller på att föda barn.”

Jag höll på att föda barn! Jag visste inte om jag skulle skratta eller gråta, men kände mig lättad. Jag tänkte att nu ska jag äntligen få bli av med den här skitgraviditeten! 

Vi blev flyttade in till en förlossningssal där jag fick epidural strax före kl10. Smärtfri - check! Sedan började allt sakta ner. Sammandragningarna blev färre och lugnare. De konstaterade att jag var öppen mellan 6-7 cm. Efter läkarronden bestämdes det att skynda på förloppet. De tog hål på hinnorna till tvilling 1. Vattenavgång - check! 

Allt var jättespännande och jag var förväntansfull. Och jävligt trött. Jag försökte stå upp och ta värkarna men orkade inte. Kräktes och mådde illa, fick bli att ligga ner istället trots att det gick långsammare då. Försökte vila lite. 

Värkarna kom fortfarande inte igång lika starkt som personalen ville. Vid kl13 gav de mig värkstimulerande dropp och det tog inte lång tid innan värkarna kom igång igen. Men jag kände dem knappt pga ryggmärgsbedövningen, så jag vilade en stund till och slumrade till mellan värkarna. Strax efter kl15 kände jag att de hade börjat ändra karaktär, gjorde ont och drog ihop livmodern rejält. Jag plingade på klockan och blev undersökt. Öppen 10 cm. Nu var det dags. 

In med all personal på rummet. Två läkare. Två sköterskor, en barnsköterska, två barnmorskor och en barnmorskestudent. Kl 15.45 började krystvärkarna och vi tog tillvara på dem. Krystade verkligen allt jag hade! De peppade mig otroligt bra både personalen och Simon. Och det kändes som att allt gick precis som det skulle. När första tjejen nästan var ute så slutade en krystvärk precis när hon var på gränsen till att ”ploppa ut”. Ring of fire kallas det tydligen, och jag förstår varför! Kändes som att hela mitt underliv höll på att brinna upp. Fick panik av smärtan. 

Någon minut senare kom äntligen nästa krystvärk. Tog i allt jag hade och ut kom hon kl16.01! Vår första flicka. Lättnaden var enorm. Tanken på att jag hade en till att krysta ut var fruktansvärd. Fick upp ettan på bröstet och pappa Simon fick klippa navelsträngen innan de bar bort henne. Dags för nästa tjej! Gick otroligt mycket lättare än ettan som hade ”banat väg”. Tre krystvärkar och sedan var hon ute, vår andra skatt. Klockan var då 16.09. Fick upp även henne på bröstet och Simon fick klippa igen. Sedan bar de bort henne och Simon fick följa med dem. 

Jag låg kvar och krystade ut moderkakorna, vilket gick lätt som en plätt. Sedan blev det mycket stök med att rengöra mig och undersöka moderkakorna osv. Fick dropp för att livmodern skulle dra ihop sig eftersom moderkakorna lämnar stora sår i min gigantiska livmoder och därför är det viktigt att den blir liten snabbt. Efter två timmar kom Simon ner till mig igen och vi fikade tillsammans och väntade spänt på att de skulle släppa iväg mig till bäbisarna. Kring kl22 rullade de in mig i en säng till Neonatalavdelningen där jag fick ta en ordentlig titt på mina tjejer för första gången. Och lyckan var total. 

Första flickan: 1875g och 44cm.

Andra flickan: 1833g och 42,5cm.