I två veckor fick vi vänta på vår bokade tid på Norrlandskliniken.
Två veckor som kändes som ingenting, troligtvis för att vi kunde släppa de negativa tankarna.
Men när dagen D var här och vi satt i bilen påväg till Umeå växte sig nervositeten inför att äntligen få se bäbisen större. Så även oron.
"Tänk om den är missbildad", "tänk om hjärtat inte slår", "tänk om det är tomt där inne".
Vi möttes av en trevlig barnmorska som verkade vara förstående till varför vi ville göra ett tidigt ultraljud.
Hon förklarade hur det skulle gå till och bad mig lägga mig ned och dra upp tröjan.
Direkt hon startade tycktes både jag och simon skymta TVÅ fostersäckar. I brist på kunskap kring detta ämne vågade vi däremot inte säga något.
Barnmorskan vände sig mot mig och frågade "jaha, har du tvillingar i släkten?"
I ren och skär panik gömde jag mitt ansikte i händerna varpå jag svarade "NÄE!" trots att min farmor är tvåäggstvilling.
"För det är två stycken här inne" hör jag sedan att hon säger.
Trots att jag, de senaste veckorna, pratat om att det skulle kunna vara tvillingar så kom beskedet som en chock för oss båda. Vi kunde knappt prata, en nervös skrattvåg sköljde genom rummet.
Resten av veckan snurrade tusen tankar runt i huvudet. Vi skulle ha TVÅ BÄBISAR! Inte en, TVÅ!!!
Vi skulle behöva köpa in DUBBELT av i princip allt. Vi skulle måsta byta bil.
Tanken på tiden efter förlossning kändes också jobbig, "hur ska vi orka ta hand om två samtidigt?", "hur fungerar det med föräldradagarna?".
Sedan kom tankarna på hur lyckligt lottade vi faktiskt är. Livet är ju bra orättvist.
Inuti mig fanns två stycken lika stora, till synes fullt friska bäbisar. TVÅ.
Och det finns många människor som inte ens kan få en.
1 kommentar(er)
