I början av graviditeten kunde jag inte njuta över huvud taget.
Jag väntade inte barn, jag väntade missfall. Totalt rasande över det faktum att man ska tvingas vänta till vecka 18-20 (halva graviditeten) innan man får se och höra första livstecknet.
Läste sjukligt mycket om missfall och missed abortion och var minst sagt orolig över att det lilla livet inuti mig inte hade ett tickande hjärta. Jag mådde jättedåligt.
Ca vecka 7 Avtog mina bröstsmärtor och jag gick omkring helt utan symptom i några dagar.
Oron växte sig såklart större för att något skulle vara fel.
Sedan kom illamåendet, som en jävla missil. Jag kräktes i regel 1-2 gånger per dag, med ett illamående som hängde med från morgon till kväll. Detta lugnade mina nerver något. Det sägs att illamående är det största tecknet på en frisk graviditet.
Jag blev liggandes i sängen i princip hela min semesterperiod, i 30 grader stekande värme.
Provade olika läkemedel som barnmorskan rekommenderade, postafen, sedan lergigan. Hjälpte ingenting mot illamåendet, enda skillnaden var att jag sov hela dagarna istället.
En kombination mellan postafen, ingefärskapslar och pyridoxin kunde dock få mig att härda ut de dagar jag skulle bort eller då jag började om att jobba.
Jag skämtade om att "jag hoppas det är tvillingar där inne så jag slipper göra om den här skiten".
Min mage började växa snabbt, först blev jag svullen, sedan tycktes jag kunna skymta att magen började forma sig till en gravidbula redan i vecka 9. Mamma försökte intala mig att magen var full i gaser, men jag vägrade tro på henne. Jag och Simon gifte oss sedan samma vecka, jag använde trosgördel för att dölja kulan samtidigt som jag fick gå runt och dra in magen hela dagen/kvällen.
Nu började jag tänka att det kanske faktiskt ÄR två där inne.
Veckan efter det hade vi inskrivning hos barnmorskan och jag hade bestämt mig för att jag skulle lura till mig ett tidigt ultaljud.
Hon tog blodprov, och gick igenom det hälsoformulär vi fått fylla i hemma innan.
Hon ställde även andra frågor och pratade om hur vi tänker/känner kring graviditeten.
Vi pratade om min snabbt växande mage och barnmorskan skämtade om att "det kanske är tvillingar".
Något ultraljud blev det däremot inte.
Förbannad över det faktum att jag inte får bestämma själv när jag vill se vad som finns i MIN kropp.
Direkt vi kom hem bokade vi in ett besök på Norrlandkliniken i Umeå.
En privatklinik där vi fick tid för ultraljud den 5 september.
0 kommentar(er)
